Vad

Nuså, är jag igång. I något slags skapande. Det är känslan som får styra. Hur känns min konflikt, vad tar den för form färg och yttryck. Jag inser att jag hela tiden tänker på vad skall jag bli? Vad är jag nu?

Y R K E = Yr ek. Ett träd. Stort och stadigt på en av grenarna hänger en puppa, puppan väntar och väntar. Inlindad i sköra silkestrådar hänger hon där på sin gren, svajandes i vinden i väntan i världen. Sover, drömmer och längtar. Skall. Breda sina vingar över ängarnas vidunderliga grönska. Det är vår. Förstår. Hon. Vacker fjäril bli. Sköra mjuka, vingar. Färg åt världen. Hon är en puppa blir en fjäril. En fjäril hon är. Slår världen med häpnad. Prinssessa hon är.

Jag är i någon slags fas där jag inte kommer till skott. Innan Kände jag mig säker på mitt uttryckssätt men har nu tappat bort mig helt. Jag måste försöka samla mina tankar för att knyta ihop de igen, leta finna rätta vägen. Det känns svårt, jag funderar över hur processen kommer ligga till grund för slutresultatet. Måste slutverket bara en stor konkret skulptur som sammanfattar allt det jag gått igenom? Eller kan jag plocka ihop de små delar som fötts och låta de bli mitt verk.

Just nu är jag förvirrad.

 Hur

Jag har alltså med blyertspenna och papper skissat. Ur min hand kom puppa-liknande bilder, tvinnar sig om trådar, strävar och vill bli något. En serie om 6 bilder än så länge. Ännu är jag rädd för gestalta, vara något yrke. Varför? Jag vill inte höra min egen röst, eller se mig själv. Men jag måste våga. Bilderna jag målat bara dök upp, det är känslan jag försökt snärja och visst blev jag snärjd. In snurrad i ett hölje, som ett spindelnät brottas jag. Det är så det känns.

Ur min hand kom också ord, ord som bildade en dikt. En skör dikt. Jag gillar det skira, spets och ljusa material. Nu skall jag känna hur det känns att vara där inne i kokongen, på riktigt.

Varför. Nu måste jag bara fokusera inget vankande hit och dit, ingen vila, ingen fika, ingen kaffepaus, ingen disk. Måste, måste, måste. Bara fokusera. Ingen svamlande och dravlande, inga bortförklaringar. Nu gör jag det jag skall. Varför? För att jag måste: Slå mig själv med häpnad. Lyssna på Bo Sundström. Och titta på Will Cottons häpnadsväckande målningar och skulpturer.

Gestaltning del två.

Jag sitter här på min kammare, i mitt sovrum faktisk. De svarta rullgardinerna är nere och solens ljus finner endast väg genom små,

 Små springor mellan gardinen och väggen.  Där finner jag tankar. Jag funderar mycket, vrider och vänder på mig själv. Tänker att jag själv är min enda fiende just nu. Någonstans därute finns det jag söker efter. Den mur jag själv byggt är min dåliga tro på mig själv.

 Jag försöker skilja på det ena eller andra. Vissa gör si andra gör så.

Jag vill riva den muren, ställa mig på stenarna som fallit och säga här är jag.

Det finns en sanning, den sanningen letar jag efter i mig själv. Ett ständigt sökande som inte är bra, jag är aldrig nöjd med mig själv. Min röst genomtränger inte väggar och hus, den hörs inte ropa högt. Den viskar, väser fram det den vill säga. Likt ett skört glas, krossas den mot golvet. Ingen hör, jag väljer det jag måste säga,  trots ansträngning försvinner min röst uppåt, som rök till ett svart håll.

Där ekar det. Där hör jag min egen röst.

Genom utbildning blir man fostrad in i tillhörighet, där vill jag inte hamna, jag är jag. Ensam bland tusen. Jag funderar över vad det är jag letar efter, känner mig tom ihålig. Samtidigt öppen för allt, jag vill så mycket. Det är ett problem, mitt problem, andras problem och mitt eget problem, igen. Jag jämför mig, sätter mig i relation till andra hela tiden. Det gör ont. Att inse sina begränsningar. Jag rannsakar i grunden mig själv, ifrågasätter min fåfänga och naivitet.

Jag vill jag kan.

Denna friktion mellan mig själv kan inte botas genom Alvedon, utan endast genom att prova söka den roll jag vill vara, vill ha. Att leva mig in, se olika infallsvinklar på mitt problem.

Konstnär, det är jag.

Jag måste för att kunna lägga konflikten bakom mig, möta det svåråtkomliga.

Duger jag? Är jag bra? Kan jag bli Bra när jag blir stor?

Kan man jobba som Bra, för i så fall vill jag gå den utbildningen…

Här och nu.

Här är B som all tycker så mycket om.

Tänker att detta inte är en vanlig syn, spektakulärt ovanligt med pannkakor på taket. Jag känner mig som en pannkaka idag.

Jag har skissat på hur det känns att ha konflikten som heter följande: Vad skall jag bli när jag blir stor?

Konflikt

Konflikt beskrivs som någon sorts dispyt mellan två parter. Konflikten inom mig är den dispyt jag skall ägna mig åt en stund. Tankar ord som brottas inom mig, som jag vill göra upp med. Nästan. Hela. tiden.
Vad skall jag bli när jag blir stor? I en konstnärlig process, som denna gestaltning innebär  har jag varit sökande denna vecka, arbetslös i jakt efter ett yrke som passar mig. Men jag inser att jag  i tankarna varit arbetslös, fumlat omkring utan mål och mening. Ännu är det så. Jag har funderat över vilket yrke jag vaknat upp till...men inte känt vad jag jobbat med.
Det är en konst att räkna skriva
Det är är konst att spela in en skiva.
Det är konst att kunna sjunga
Det är en konst att byta ut en lunga
Det är en konst att värdera
Det är en konst att sumera.
Det är en konst att lösa ett problem
Det är en konst att inte bli för sen.
Det är en konst att måla
Det är en konst att äta en seg kola.
Det är en konst att bygga hus
Det är en konst att tända ljus.
Det är en konst att hacka lök
Det är en konst att elda utan rök.
Det är en konst att rida på en häst.
Det är en konst att alltid vara bäst.
Det är en konst att segla utan vind
Det är en konst att vara trind.
Det är en konst att skrika
Det är en konst att inte ge vika.
I fönstret yrar liten fluga,
Den kan också duga!
Jag är Jag och Du är du, Konflikten utgår från det NU!
Vad skall jag bli när jag blir stor ?
Trampa runt i stora skor?
Nu skall jag börja fundera, lite till lite mera....