Vad

Nuså, är jag igång. I något slags skapande. Det är känslan som får styra. Hur känns min konflikt, vad tar den för form färg och yttryck. Jag inser att jag hela tiden tänker på vad skall jag bli? Vad är jag nu?

Y R K E = Yr ek. Ett träd. Stort och stadigt på en av grenarna hänger en puppa, puppan väntar och väntar. Inlindad i sköra silkestrådar hänger hon där på sin gren, svajandes i vinden i väntan i världen. Sover, drömmer och längtar. Skall. Breda sina vingar över ängarnas vidunderliga grönska. Det är vår. Förstår. Hon. Vacker fjäril bli. Sköra mjuka, vingar. Färg åt världen. Hon är en puppa blir en fjäril. En fjäril hon är. Slår världen med häpnad. Prinssessa hon är.

Jag är i någon slags fas där jag inte kommer till skott. Innan Kände jag mig säker på mitt uttryckssätt men har nu tappat bort mig helt. Jag måste försöka samla mina tankar för att knyta ihop de igen, leta finna rätta vägen. Det känns svårt, jag funderar över hur processen kommer ligga till grund för slutresultatet. Måste slutverket bara en stor konkret skulptur som sammanfattar allt det jag gått igenom? Eller kan jag plocka ihop de små delar som fötts och låta de bli mitt verk.

Just nu är jag förvirrad.

 Hur

Jag har alltså med blyertspenna och papper skissat. Ur min hand kom puppa-liknande bilder, tvinnar sig om trådar, strävar och vill bli något. En serie om 6 bilder än så länge. Ännu är jag rädd för gestalta, vara något yrke. Varför? Jag vill inte höra min egen röst, eller se mig själv. Men jag måste våga. Bilderna jag målat bara dök upp, det är känslan jag försökt snärja och visst blev jag snärjd. In snurrad i ett hölje, som ett spindelnät brottas jag. Det är så det känns.

Ur min hand kom också ord, ord som bildade en dikt. En skör dikt. Jag gillar det skira, spets och ljusa material. Nu skall jag känna hur det känns att vara där inne i kokongen, på riktigt.

Varför. Nu måste jag bara fokusera inget vankande hit och dit, ingen vila, ingen fika, ingen kaffepaus, ingen disk. Måste, måste, måste. Bara fokusera. Ingen svamlande och dravlande, inga bortförklaringar. Nu gör jag det jag skall. Varför? För att jag måste: Slå mig själv med häpnad. Lyssna på Bo Sundström. Och titta på Will Cottons häpnadsväckande målningar och skulpturer.