Gestaltning del 6.

Derbyt förra veckan orsakade bråk på många ställen, bland annat på Landala torg.
Jag hörde sirener, och såg blinkande ljus. Hästljud i form av hovar mot asfalt. Ett skott, två skott. Det ekade mellan husen. Massa poliser i utryckning! Tur att jag inte är i tjänst, tänkte jag och satte mig avslappnat till rätta i min blå soffa.
ikväll är jag i tjänst, en kvart eller så. Det skall bli spännande att klä på sig den blå uniformen och bara få vara, få känna sig som en polis. Eller? I helgen såg jag ridande poliser på stan, en sån vill jag vara. Alla människor ser så rädda ut, när hästarna skrittar på gatorna. Poliserna ser stolta ut, sträckta ryggar och höga halsar, leende men med allvar i blicken. Makt, att få vara någon, sitta på hästryggen och titta ner på alla för en stund.
Idag har jag snurrat omkring med kameran, för jag har nämligen flera yrken idag. På södra vägen ligger en antikaffär som jag brukar snegla åt, idag jag jag dit för att känna mig som antikexpert, men det var ingen som öppnade dörren. Bukowskis tänkte jag, hur spännande vore det inte att jobba där? Med lite nervösa steg styrde jag min kurs mot avenyn. Den svarta dörren stod som en barriär framför mig. Men inte behövde jag vara det minsta orolig, en väldigt snäll kvinna lät mig fotograferas framför den stora skylten-Bukowskis. Det kändes faktisk som det var på riktigt, jag var en expert på antikviteter.

Jag har snurrat omkring i olika stadier i min konflikthantering, mina gipsskulpturer har blivit pärlbeklädda, jag har gjort spets och pärlhalsband som symboliserar den skörhet jag funderar mycket på. Hur känslig jag är, och hur jag känner mig som en spetsduk ibland.
Jag önskar.
Jag ville vara prinsessa
ta er med storm
vara en av de bästa
en av de som,
Får sitta på tronen
med krona så fin
kunna sjunga och glittra
dricka mousserande vin.
Få det jag önskar
få lite beröm
inga hål i min känning
inte ens i  nån söm.
Vara den de ser upp till
vara så bra
vara den som kan ge er
alla de svar.
Jag funderar och önskar att få vara bäst för en dag,
att sitta på scenen
vara stark inte svag.
Där vill jag vara
Alla applåder för mig, låt mig få skriva den sången,
 den handlar nog lite om mig.

Gestaltning del fem.

Hej. Jag är stressad som bara den. Tittar mig omkring, letar vad har jag gjort? På golvet ligger några bilder, på stolen några gipsskulpturer, i mitt huvud finns så mycket mer. jag har tänkt, skissat provat att vara någon. Skissat upp en plan. Nu surrar jag mest omkring i någon slags dimma, hur skall jag ta mig vidare? Vad vill jag? Hur kommer jag dit? Bearbetar jag min stora konflikt genom att vandra på dessa snåriga stigar. Testar jag mig själv genom att se genom dimma? En vit korridor, och jag är läkare för en stund.
Sahlgrenska sjukhuset ligger där som en stor mur tornar byggnaden upp sig. Mina steg mot byggnaden är lätta, med fascination skall jag ta på mig den alldeles för stora kostymen. Den alldeles för stora kostymen på alla sätt. Skall jag spela en roll, likt i en drömscen? Den vita rocken är lång, är den lång på alla? Jag kanske inte passar i den vita rocken alls? Den vita korridoren ligger framför mig, jag provar och tar några steg. Bene diagnoscitur, bene curatur – "Det som diagnostiseras väl, kan kureras väl.
Så det är väl så jag skall tänka nu. Jag skall forska, sitta i labbet och föra över blå vätska i små rör.. Jag lever mig in i rollen som forskar, försöker känna hur det är. Jag känner mig harmonisk i tanken. 
Är det de jag vill, att sätta diagnos är inte lätt,
 det gäller att sätta rätt. 
Kanske ger man ett recept för att bota ett symptom, 
till någon som har ont i tån. 
Kanske skall man ge en spruta, 
då kanske patienten börjar tjuta. 
Då skall man trösta och vara snäll,
annars får man kanske skäll. 
Så skall man operera, 
hjärtat börjar bulta mera.
så skall man titta på en krokig  rygg, 
för att en patient skall med svaret bliva trygg. 
Sedan skall jag jobba natt, 
en patient har blivit biten av en katt! 
Nu skall jag ge medicin, kanske något som botar smärta?
Kanske något för ett virrigt hjärta. Nu tar jag av mig min stora läkarrock för denna gång, 

Kanske var den alldeles för lång?...

Gestaltning del fyra.

Gestaltning del 4.

Efter handledningen i torsdags, känner jag mig förvirrad. De tankar jag haft har plötsligt förändrats och fokus ligger istället på känslan. Konflikten jag har förmedlar en känsla som består av massa ord.  Ofrånkomlig, svårt, begränsande, barriär, fiende, kunskap. Fallenhet vilja, motivering. Egenskaper, styrka, svagheter. Beslutsamhet obeslutsamhet, våga, rädd. Och mycket mer.  Att inse sina begränsningar gör så ont. Det är ett hinder, högt att hoppa, men är det för högt. Är det jag som begränsar mig själv? Jag vet inte. Men den känslan konflikt skapar hos mig har jag försökt att sätta ord på.

Hur. Utifrån de teckningar som jag gjort har jag jobbat mig vidare. Provat på att känna hur det känns att gestalta teckningarna. Jag har dokumenterat genom kort. Jag kilade ner till färgaffären strax under mig och köpte gips, sölade ner hela köket mig själv och lite till. Resultatet är några gipsklumpar som ligger på tork, jag vet inte vad det är riktigt. Vad håller jag på mig. Jag har skrivit en liten text också en liten dikt om känslor, huller om buller. Ingen bullshit men ändå. Jag kör fast. Hur skall jag nu komma vidare.

Jag kan göra Detta lilla testet…men vad hjälper de. Då blockeras jag av samhällets urdåliga system, systemet att slänga in statushöjare, så som vissa kurser…varför frågar jag mig..och gör några instängda gipsskulpturer till…..

Varför.

Nu handlar det om att komma vidare vidare vidare,!  Jag har inte slagit mig själv med häpnad, men jag har använt en kamera. Men det krävs mycket mer.  Jag skall skriva mer, fota mer, prova på att vara olika yrken. Mer konkret ingen bullshit. Här kommer lite bilder på vad jag gjort.

Vad

Nuså, är jag igång. I något slags skapande. Det är känslan som får styra. Hur känns min konflikt, vad tar den för form färg och yttryck. Jag inser att jag hela tiden tänker på vad skall jag bli? Vad är jag nu?

Y R K E = Yr ek. Ett träd. Stort och stadigt på en av grenarna hänger en puppa, puppan väntar och väntar. Inlindad i sköra silkestrådar hänger hon där på sin gren, svajandes i vinden i väntan i världen. Sover, drömmer och längtar. Skall. Breda sina vingar över ängarnas vidunderliga grönska. Det är vår. Förstår. Hon. Vacker fjäril bli. Sköra mjuka, vingar. Färg åt världen. Hon är en puppa blir en fjäril. En fjäril hon är. Slår världen med häpnad. Prinssessa hon är.

Jag är i någon slags fas där jag inte kommer till skott. Innan Kände jag mig säker på mitt uttryckssätt men har nu tappat bort mig helt. Jag måste försöka samla mina tankar för att knyta ihop de igen, leta finna rätta vägen. Det känns svårt, jag funderar över hur processen kommer ligga till grund för slutresultatet. Måste slutverket bara en stor konkret skulptur som sammanfattar allt det jag gått igenom? Eller kan jag plocka ihop de små delar som fötts och låta de bli mitt verk.

Just nu är jag förvirrad.

 Hur

Jag har alltså med blyertspenna och papper skissat. Ur min hand kom puppa-liknande bilder, tvinnar sig om trådar, strävar och vill bli något. En serie om 6 bilder än så länge. Ännu är jag rädd för gestalta, vara något yrke. Varför? Jag vill inte höra min egen röst, eller se mig själv. Men jag måste våga. Bilderna jag målat bara dök upp, det är känslan jag försökt snärja och visst blev jag snärjd. In snurrad i ett hölje, som ett spindelnät brottas jag. Det är så det känns.

Ur min hand kom också ord, ord som bildade en dikt. En skör dikt. Jag gillar det skira, spets och ljusa material. Nu skall jag känna hur det känns att vara där inne i kokongen, på riktigt.

Varför. Nu måste jag bara fokusera inget vankande hit och dit, ingen vila, ingen fika, ingen kaffepaus, ingen disk. Måste, måste, måste. Bara fokusera. Ingen svamlande och dravlande, inga bortförklaringar. Nu gör jag det jag skall. Varför? För att jag måste: Slå mig själv med häpnad. Lyssna på Bo Sundström. Och titta på Will Cottons häpnadsväckande målningar och skulpturer.

Gestaltning del två.

Jag sitter här på min kammare, i mitt sovrum faktisk. De svarta rullgardinerna är nere och solens ljus finner endast väg genom små,

 Små springor mellan gardinen och väggen.  Där finner jag tankar. Jag funderar mycket, vrider och vänder på mig själv. Tänker att jag själv är min enda fiende just nu. Någonstans därute finns det jag söker efter. Den mur jag själv byggt är min dåliga tro på mig själv.

 Jag försöker skilja på det ena eller andra. Vissa gör si andra gör så.

Jag vill riva den muren, ställa mig på stenarna som fallit och säga här är jag.

Det finns en sanning, den sanningen letar jag efter i mig själv. Ett ständigt sökande som inte är bra, jag är aldrig nöjd med mig själv. Min röst genomtränger inte väggar och hus, den hörs inte ropa högt. Den viskar, väser fram det den vill säga. Likt ett skört glas, krossas den mot golvet. Ingen hör, jag väljer det jag måste säga,  trots ansträngning försvinner min röst uppåt, som rök till ett svart håll.

Där ekar det. Där hör jag min egen röst.

Genom utbildning blir man fostrad in i tillhörighet, där vill jag inte hamna, jag är jag. Ensam bland tusen. Jag funderar över vad det är jag letar efter, känner mig tom ihålig. Samtidigt öppen för allt, jag vill så mycket. Det är ett problem, mitt problem, andras problem och mitt eget problem, igen. Jag jämför mig, sätter mig i relation till andra hela tiden. Det gör ont. Att inse sina begränsningar. Jag rannsakar i grunden mig själv, ifrågasätter min fåfänga och naivitet.

Jag vill jag kan.

Denna friktion mellan mig själv kan inte botas genom Alvedon, utan endast genom att prova söka den roll jag vill vara, vill ha. Att leva mig in, se olika infallsvinklar på mitt problem.

Konstnär, det är jag.

Jag måste för att kunna lägga konflikten bakom mig, möta det svåråtkomliga.

Duger jag? Är jag bra? Kan jag bli Bra när jag blir stor?

Kan man jobba som Bra, för i så fall vill jag gå den utbildningen…

Här och nu.

Här är B som all tycker så mycket om.

Tänker att detta inte är en vanlig syn, spektakulärt ovanligt med pannkakor på taket. Jag känner mig som en pannkaka idag.

Jag har skissat på hur det känns att ha konflikten som heter följande: Vad skall jag bli när jag blir stor?

Konflikt

Konflikt beskrivs som någon sorts dispyt mellan två parter. Konflikten inom mig är den dispyt jag skall ägna mig åt en stund. Tankar ord som brottas inom mig, som jag vill göra upp med. Nästan. Hela. tiden.
Vad skall jag bli när jag blir stor? I en konstnärlig process, som denna gestaltning innebär  har jag varit sökande denna vecka, arbetslös i jakt efter ett yrke som passar mig. Men jag inser att jag  i tankarna varit arbetslös, fumlat omkring utan mål och mening. Ännu är det så. Jag har funderat över vilket yrke jag vaknat upp till...men inte känt vad jag jobbat med.
Det är en konst att räkna skriva
Det är är konst att spela in en skiva.
Det är konst att kunna sjunga
Det är en konst att byta ut en lunga
Det är en konst att värdera
Det är en konst att sumera.
Det är en konst att lösa ett problem
Det är en konst att inte bli för sen.
Det är en konst att måla
Det är en konst att äta en seg kola.
Det är en konst att bygga hus
Det är en konst att tända ljus.
Det är en konst att hacka lök
Det är en konst att elda utan rök.
Det är en konst att rida på en häst.
Det är en konst att alltid vara bäst.
Det är en konst att segla utan vind
Det är en konst att vara trind.
Det är en konst att skrika
Det är en konst att inte ge vika.
I fönstret yrar liten fluga,
Den kan också duga!
Jag är Jag och Du är du, Konflikten utgår från det NU!
Vad skall jag bli när jag blir stor ?
Trampa runt i stora skor?
Nu skall jag börja fundera, lite till lite mera....

Serier

Ett händelseförlopp en beskrivande situation en samling speciell vaser från någon gammal formgivare, kanske en saga ett tvprogram en bilderbok alla kan de kallas serier.

Kanske tänker jag på hysteriska och skrikiga saker när jag tänker på serier. Sådana där serier som jag hörde när jag var yngre, då brorsan vaknade extra tidigt på lördagsmorgonen och satte sig och såg på någon skränig pokemon serie, det ända man hörde var uttrycket ge mig.....Pokemon! Serier får mig att naivt tänka så. 

Men inte att glömma, den alldeles fantastiska Fröken märkvärdig och Karriären! Jag tror på riktigt hon har hjälp mig!    Prestationsmonstret anländer, liksom bygger bo i tankarna. Då vet jag någon som har det likadant, fröken märkvärdig såklart! Hon går in i djupa svackor, men dyker lika enkelt upp. Fröken märkvärdig vet hur hon skall hantera det. Han tar på sig rustningen och går till sin formgivarskola som skall göra henne rik och omåttlig populär, men ibland får hon ingenting gjort, allt blir blankt. Fröken märkvärdig kan vi identifiera oss med, förstå hjälpa skratta och gråta med. Fröken märkvärdig och alla intellektuella ambitioner. Hennes liv kan vi diskutera i skolan på många sätt, värden, normer, livsstil. Ja allt kan hon hjälpa oss med!

Vad inspirerar mig konstnärligr? Om serier kan vara nästan allt möjligt skulle jag vilja ha en serie med Stig Lindbergs fajansskålar. I de skålarna kan jag lägga karameller i som jag kan knapra på medans jag inspireras av det fina mönstret och göra egna fantastiska mönster som kan bli populära! En serie fajansskål tack. Jag vill också ha serien med ABC-flickor av Lisa Larsson, en flicka har mitt namn och det skulle vara fint om hon kunde sitta på spiselkransen!