Gestaltning del 6.

Derbyt förra veckan orsakade bråk på många ställen, bland annat på Landala torg.
Jag hörde sirener, och såg blinkande ljus. Hästljud i form av hovar mot asfalt. Ett skott, två skott. Det ekade mellan husen. Massa poliser i utryckning! Tur att jag inte är i tjänst, tänkte jag och satte mig avslappnat till rätta i min blå soffa.
ikväll är jag i tjänst, en kvart eller så. Det skall bli spännande att klä på sig den blå uniformen och bara få vara, få känna sig som en polis. Eller? I helgen såg jag ridande poliser på stan, en sån vill jag vara. Alla människor ser så rädda ut, när hästarna skrittar på gatorna. Poliserna ser stolta ut, sträckta ryggar och höga halsar, leende men med allvar i blicken. Makt, att få vara någon, sitta på hästryggen och titta ner på alla för en stund.
Idag har jag snurrat omkring med kameran, för jag har nämligen flera yrken idag. På södra vägen ligger en antikaffär som jag brukar snegla åt, idag jag jag dit för att känna mig som antikexpert, men det var ingen som öppnade dörren. Bukowskis tänkte jag, hur spännande vore det inte att jobba där? Med lite nervösa steg styrde jag min kurs mot avenyn. Den svarta dörren stod som en barriär framför mig. Men inte behövde jag vara det minsta orolig, en väldigt snäll kvinna lät mig fotograferas framför den stora skylten-Bukowskis. Det kändes faktisk som det var på riktigt, jag var en expert på antikviteter.

Jag har snurrat omkring i olika stadier i min konflikthantering, mina gipsskulpturer har blivit pärlbeklädda, jag har gjort spets och pärlhalsband som symboliserar den skörhet jag funderar mycket på. Hur känslig jag är, och hur jag känner mig som en spetsduk ibland.
Jag önskar.
Jag ville vara prinsessa
ta er med storm
vara en av de bästa
en av de som,
Får sitta på tronen
med krona så fin
kunna sjunga och glittra
dricka mousserande vin.
Få det jag önskar
få lite beröm
inga hål i min känning
inte ens i  nån söm.
Vara den de ser upp till
vara så bra
vara den som kan ge er
alla de svar.
Jag funderar och önskar att få vara bäst för en dag,
att sitta på scenen
vara stark inte svag.
Där vill jag vara
Alla applåder för mig, låt mig få skriva den sången,
 den handlar nog lite om mig.

Gestaltning del fem.

Hej. Jag är stressad som bara den. Tittar mig omkring, letar vad har jag gjort? På golvet ligger några bilder, på stolen några gipsskulpturer, i mitt huvud finns så mycket mer. jag har tänkt, skissat provat att vara någon. Skissat upp en plan. Nu surrar jag mest omkring i någon slags dimma, hur skall jag ta mig vidare? Vad vill jag? Hur kommer jag dit? Bearbetar jag min stora konflikt genom att vandra på dessa snåriga stigar. Testar jag mig själv genom att se genom dimma? En vit korridor, och jag är läkare för en stund.
Sahlgrenska sjukhuset ligger där som en stor mur tornar byggnaden upp sig. Mina steg mot byggnaden är lätta, med fascination skall jag ta på mig den alldeles för stora kostymen. Den alldeles för stora kostymen på alla sätt. Skall jag spela en roll, likt i en drömscen? Den vita rocken är lång, är den lång på alla? Jag kanske inte passar i den vita rocken alls? Den vita korridoren ligger framför mig, jag provar och tar några steg. Bene diagnoscitur, bene curatur – "Det som diagnostiseras väl, kan kureras väl.
Så det är väl så jag skall tänka nu. Jag skall forska, sitta i labbet och föra över blå vätska i små rör.. Jag lever mig in i rollen som forskar, försöker känna hur det är. Jag känner mig harmonisk i tanken. 
Är det de jag vill, att sätta diagnos är inte lätt,
 det gäller att sätta rätt. 
Kanske ger man ett recept för att bota ett symptom, 
till någon som har ont i tån. 
Kanske skall man ge en spruta, 
då kanske patienten börjar tjuta. 
Då skall man trösta och vara snäll,
annars får man kanske skäll. 
Så skall man operera, 
hjärtat börjar bulta mera.
så skall man titta på en krokig  rygg, 
för att en patient skall med svaret bliva trygg. 
Sedan skall jag jobba natt, 
en patient har blivit biten av en katt! 
Nu skall jag ge medicin, kanske något som botar smärta?
Kanske något för ett virrigt hjärta. Nu tar jag av mig min stora läkarrock för denna gång, 

Kanske var den alldeles för lång?...

Gestaltning del fyra.

Gestaltning del 4.

Efter handledningen i torsdags, känner jag mig förvirrad. De tankar jag haft har plötsligt förändrats och fokus ligger istället på känslan. Konflikten jag har förmedlar en känsla som består av massa ord.  Ofrånkomlig, svårt, begränsande, barriär, fiende, kunskap. Fallenhet vilja, motivering. Egenskaper, styrka, svagheter. Beslutsamhet obeslutsamhet, våga, rädd. Och mycket mer.  Att inse sina begränsningar gör så ont. Det är ett hinder, högt att hoppa, men är det för högt. Är det jag som begränsar mig själv? Jag vet inte. Men den känslan konflikt skapar hos mig har jag försökt att sätta ord på.

Hur. Utifrån de teckningar som jag gjort har jag jobbat mig vidare. Provat på att känna hur det känns att gestalta teckningarna. Jag har dokumenterat genom kort. Jag kilade ner till färgaffären strax under mig och köpte gips, sölade ner hela köket mig själv och lite till. Resultatet är några gipsklumpar som ligger på tork, jag vet inte vad det är riktigt. Vad håller jag på mig. Jag har skrivit en liten text också en liten dikt om känslor, huller om buller. Ingen bullshit men ändå. Jag kör fast. Hur skall jag nu komma vidare.

Jag kan göra Detta lilla testet…men vad hjälper de. Då blockeras jag av samhällets urdåliga system, systemet att slänga in statushöjare, så som vissa kurser…varför frågar jag mig..och gör några instängda gipsskulpturer till…..

Varför.

Nu handlar det om att komma vidare vidare vidare,!  Jag har inte slagit mig själv med häpnad, men jag har använt en kamera. Men det krävs mycket mer.  Jag skall skriva mer, fota mer, prova på att vara olika yrken. Mer konkret ingen bullshit. Här kommer lite bilder på vad jag gjort.