Gestaltning del fem.

Hej. Jag är stressad som bara den. Tittar mig omkring, letar vad har jag gjort? På golvet ligger några bilder, på stolen några gipsskulpturer, i mitt huvud finns så mycket mer. jag har tänkt, skissat provat att vara någon. Skissat upp en plan. Nu surrar jag mest omkring i någon slags dimma, hur skall jag ta mig vidare? Vad vill jag? Hur kommer jag dit? Bearbetar jag min stora konflikt genom att vandra på dessa snåriga stigar. Testar jag mig själv genom att se genom dimma? En vit korridor, och jag är läkare för en stund.
Sahlgrenska sjukhuset ligger där som en stor mur tornar byggnaden upp sig. Mina steg mot byggnaden är lätta, med fascination skall jag ta på mig den alldeles för stora kostymen. Den alldeles för stora kostymen på alla sätt. Skall jag spela en roll, likt i en drömscen? Den vita rocken är lång, är den lång på alla? Jag kanske inte passar i den vita rocken alls? Den vita korridoren ligger framför mig, jag provar och tar några steg. Bene diagnoscitur, bene curatur – "Det som diagnostiseras väl, kan kureras väl.
Så det är väl så jag skall tänka nu. Jag skall forska, sitta i labbet och föra över blå vätska i små rör.. Jag lever mig in i rollen som forskar, försöker känna hur det är. Jag känner mig harmonisk i tanken. 
Är det de jag vill, att sätta diagnos är inte lätt,
 det gäller att sätta rätt. 
Kanske ger man ett recept för att bota ett symptom, 
till någon som har ont i tån. 
Kanske skall man ge en spruta, 
då kanske patienten börjar tjuta. 
Då skall man trösta och vara snäll,
annars får man kanske skäll. 
Så skall man operera, 
hjärtat börjar bulta mera.
så skall man titta på en krokig  rygg, 
för att en patient skall med svaret bliva trygg. 
Sedan skall jag jobba natt, 
en patient har blivit biten av en katt! 
Nu skall jag ge medicin, kanske något som botar smärta?
Kanske något för ett virrigt hjärta. Nu tar jag av mig min stora läkarrock för denna gång, 

Kanske var den alldeles för lång?...